ohh vilken natt.
usch vilken natt, somna två och upp sex för att jobba. hade så ont i ryggen igår och jag bara grät och grät för allt bara är skit. Detta halvår har varit skit. Jag avskyr 2008 året. Jävla krock jävla rygg, jväla sjukskrivning och jävla träningsförbud.
Jag har jobbat i två dagar, eller nä idag blir de tre och redan ska ryggen börja sägga nej nej rör dig inte!
ohh så ledsen jag var igår, jag som hade längtat till att börja jobba igen och träna igen.
Hela natten och dagen idag har jag haft och har ett stort skydd på ryggen med krämer och tejper och allt var där är. Orkar inte!Men jag har bestämmt mig, jag struntar i den ryggen för den ska inte förstöra mer än vad den redan har gjort, slut på tårar och slut på tankar med olyckan. Jag ska jobba och jag ska börja träna orkar inte bry mig mer om vad läkarna säger men farligt hit och dit, mitt liv och min rygg. Klart jag ska ta de lungt, ryggraden är ju inget att leka med men jag ska försöka så gått de går att leva som vanligt igen. orkar inte känna mig som en människa med handikapp typ som inte får göra de och de och bla och bla.
och jonathan mår inte heller bra av att se mig så ledsen hela tiden.
Men jag ska inte bara klaga och vara deppi, året har också haft sina ljusa sidor. Kommit in på universitet och klarat alla tentorna som många inte klara, stolt över mig! Jag och jonathan bor i en super fin och mysig lägenhet sen i början på december och vi har det jätte bra ihop. Över lyckliga, jag fick en fast tjänst innan jul och högre lön. Jag har äntligen börjat gå till en psykolog och börjat prata om alla mina hemligheter (faktiskt tack vare olyckan). Ja och massa andra små saker som har gjort mig glad.
Olyckan får inte ta en sån stor plats, jag vet jag krocka i februari min jag ser smällen framför mig helöa tiden fortfarande, ser lastbilen komma emot mig, ser alla biler tvärbrommsa medans jag snurrar runt på motorvägen.Sen är det bara helt svart sen minns man alla polis bilar, ambulans män, brandmän som springer fram till mig. Allt minns jag så långsamt men jag vet det gick fort. Minns mer och mer för varje dag. KaN jag inte bara släppa och gå vidare?
Jag har jobbat i två dagar, eller nä idag blir de tre och redan ska ryggen börja sägga nej nej rör dig inte!
ohh så ledsen jag var igår, jag som hade längtat till att börja jobba igen och träna igen.
Hela natten och dagen idag har jag haft och har ett stort skydd på ryggen med krämer och tejper och allt var där är. Orkar inte!Men jag har bestämmt mig, jag struntar i den ryggen för den ska inte förstöra mer än vad den redan har gjort, slut på tårar och slut på tankar med olyckan. Jag ska jobba och jag ska börja träna orkar inte bry mig mer om vad läkarna säger men farligt hit och dit, mitt liv och min rygg. Klart jag ska ta de lungt, ryggraden är ju inget att leka med men jag ska försöka så gått de går att leva som vanligt igen. orkar inte känna mig som en människa med handikapp typ som inte får göra de och de och bla och bla.
och jonathan mår inte heller bra av att se mig så ledsen hela tiden.
Men jag ska inte bara klaga och vara deppi, året har också haft sina ljusa sidor. Kommit in på universitet och klarat alla tentorna som många inte klara, stolt över mig! Jag och jonathan bor i en super fin och mysig lägenhet sen i början på december och vi har det jätte bra ihop. Över lyckliga, jag fick en fast tjänst innan jul och högre lön. Jag har äntligen börjat gå till en psykolog och börjat prata om alla mina hemligheter (faktiskt tack vare olyckan). Ja och massa andra små saker som har gjort mig glad.
Olyckan får inte ta en sån stor plats, jag vet jag krocka i februari min jag ser smällen framför mig helöa tiden fortfarande, ser lastbilen komma emot mig, ser alla biler tvärbrommsa medans jag snurrar runt på motorvägen.Sen är det bara helt svart sen minns man alla polis bilar, ambulans män, brandmän som springer fram till mig. Allt minns jag så långsamt men jag vet det gick fort. Minns mer och mer för varje dag. KaN jag inte bara släppa och gå vidare?
Kommentarer
Trackback
