jag vill berätta. jag måste.
I min egna lilla hemlighet finns det en stor svart sten, denna sten som min psykolog och läkare kallar för deprission. Att jag har en sån sjukdom är inte så många som vet men varför ska jag behöva skämmas och hålla det inom mig? jag berättar nästan aldrig för någon hur jag mår, de har jag aldrig gjort..Jag är otroligt bra på att hålla det inom mig, säga att jag mår toppen och le som jag alltid gör. Sen såfort jag kommer hem gråter jag. Jag har mått dåligt väldigt länge och efter olyckan har jag svårare att styra dessa känslor, som jag har kunnat göra innan. Nu gråter jag hur som helst, när som helst osv. Men jag har fortfarande svårt att berätta och jag skämms varje gång jag visar hur jag mår.
Jag är inte alltid den super glada och skrattiga Andrea som alla tror, jag har en svart sten i mig. Tabletterna mot sjukdomen ville jag inte ta mer så de slutade jag med. Nu försöker jag klara mig på min lilla egna dagens ros som jag ger mig själv och mina psykolog besök..men det är tufft! Det är inte så lätt som jag trodde..
Varför kan jag inte bara sammla alla vänner familj och andra nära och kära och bara berätta allt. Att äntligen bara få ut det och bort med det som jag håller i min egna hemlighet! Jag är trött på att gråta, jag är trött på att känna denna psykiska smärta och jag vill bara leva ett normalt liv. Ett liv utan tårar, oro deppression och allt det dära skitet. Jag vill skratta och vara glad samtidigt, slippa klistra på mitt leende. Jag vill bara berätta det, jag måste..men ändå sitter det fast på den svarta stenen i mig..
Det som gör otroligt ont, är att vissa av mina vänner (inte många) vet lite lite lite men inte den där stora grejen. Vad tror ni dom gör? säger oj Andrea, ring om det är något!! Ja men seriöst, tror ni man själv ringer när man ligger på denna blöta kudden och är helt nere på båtten. Jag förstår att ni inte kan veta när jag mår som sämst men iaf att höra av sig lite då och då och fråga hur jag har det. Verkar som ni inte förstår eller bryr er.. ni vet inte hur de är helt enkelt att leva med en deppression helt själv utan vänners stöd...men jag vet iaf en sak..Ni är inga bra vänner! (ni som tar åt er och vet om att jag berättat det för er men inte hör av er och frågar hur jag mår..ni vet nu att ni inte är bra vänner för mig mer)
snälla Andrea, öppna dig och rulla ut den stora svarta stenen i dig!!!
Jag är inte alltid den super glada och skrattiga Andrea som alla tror, jag har en svart sten i mig. Tabletterna mot sjukdomen ville jag inte ta mer så de slutade jag med. Nu försöker jag klara mig på min lilla egna dagens ros som jag ger mig själv och mina psykolog besök..men det är tufft! Det är inte så lätt som jag trodde..
Varför kan jag inte bara sammla alla vänner familj och andra nära och kära och bara berätta allt. Att äntligen bara få ut det och bort med det som jag håller i min egna hemlighet! Jag är trött på att gråta, jag är trött på att känna denna psykiska smärta och jag vill bara leva ett normalt liv. Ett liv utan tårar, oro deppression och allt det dära skitet. Jag vill skratta och vara glad samtidigt, slippa klistra på mitt leende. Jag vill bara berätta det, jag måste..men ändå sitter det fast på den svarta stenen i mig..
Det som gör otroligt ont, är att vissa av mina vänner (inte många) vet lite lite lite men inte den där stora grejen. Vad tror ni dom gör? säger oj Andrea, ring om det är något!! Ja men seriöst, tror ni man själv ringer när man ligger på denna blöta kudden och är helt nere på båtten. Jag förstår att ni inte kan veta när jag mår som sämst men iaf att höra av sig lite då och då och fråga hur jag har det. Verkar som ni inte förstår eller bryr er.. ni vet inte hur de är helt enkelt att leva med en deppression helt själv utan vänners stöd...men jag vet iaf en sak..Ni är inga bra vänner! (ni som tar åt er och vet om att jag berättat det för er men inte hör av er och frågar hur jag mår..ni vet nu att ni inte är bra vänner för mig mer)
snälla Andrea, öppna dig och rulla ut den stora svarta stenen i dig!!!
Kommentarer
Trackback
